Läste i National Geographics svenska upplaga (28/12 2006 - 22/1 2007) om den i USA mytomspunna fågeln, elfenbensnäbben (Campehilus principalis). Fågeln har av de flesta ansetts vara utdöd sedan 1950-talet, då inga nya bekräftade observationer gjorts sedan 1944. År 2004 kom ett forskarteam fram till att det fanns spår och observationer som tydde på att fågeln faktiskt kan ha överlevt, och att en mycket liten population eventuellt existerar i södra USA.Ingen vet om elfenbensnäbben verkligen existerar. Forskarteamet söker vidare nu med hjälp av avancerad övervakningsutrustning, med förhoppningen av slutligen bevisa eller motbevisa artens existens. Under tiden tycks en mindre turistindustri vuxit fram kring de områden där fågeln sägs ha setts. Guider och souvenirbutiker växer fram i byar som tidigare försörjde sig på avverkningen av elfenbensnäbbens skogar. En turistindustri som just nu baseras på förhoppningen om en fågel, och gärna drar paralleller till områden i USA som lever på påstådda UFO-fynd under 1950-talet.
Här i Sverige ser ju inte prognoserna så bra ut för vår egen hotade spett, den vitryggige hackspetten. Arten hotas inte av världsomfattande utrotning, men är i stort sett borta från Sverige. Jag tillhör de som har haft förmånen att se "vitryggen" i Sverige. Vid det tillfället var det fullt surr på traktens fågelskådare, och vi pratade gärna om vad som talade för och emot artens överlevnad i Sverige.
Själv hoppas jag både på elfenbensnäbbens och vitryggens existens och överlevnad. När jag läser om elfenbensnäbben kan jag inte låta bli att tänka på hur vi i Sverige kommer att resonera under kommande år och decennier kring vitryggen och andra arter på väg utför. Jag tycker visserligen att det är viktigt att göra insatser för att rädda hotade arter. Men jag hoppas att debatten kommer att handla mer om hur vi ska bevara och förvalta naturresurserna, själva förutsättningarna för arternas existens än en mytologifiering av sedan länge dödsdömda arter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar